Sjukskriven = Urtrist

Nu har jag vart sjukskriven i två veckor och har aldrig haft så tråkigt i hela mitt liv.
Kelly är på dagis varje dag och man är helt ensam.
Ute kan jag knappt vara för jag kan ju inte halta runt med foten överallt och sen är jag livrädd för att halka och ramla så att jag gör något med foten.

Jag försöker sysselsätta mig varje dag så gott det går med pyssel och målning men är ändå så tråkigt utan mitt hjärta här hemma hos mig.

Kelly började visserligen sin dagis vistelse med kräksjukan så hon var hemma lite längre iaf men roligt var det inte!
Dagis går väl sådär nu. Började kanon men efter att hon var sjuk var det som om hon glömde hur roligt det var.
Varje dag när man lämnar henne så gråter hon och håller ett krampaktigt tag i en.
När man sen sätter sig i bilen kommer de där tårarna från mammahjärtat.

Idag sa dom även att det verkar som att Kelly inte riktigt är sig själv. Hon är låg och verkar inte så glad. Usch. Det vill man inte höra. Jag hoppas så innerligt att det går över, fort! Men är det konstigt att det är så efter 15 månader tillsammans med sin mamma varje dag?

Samtidigt som allt det här håller hon på att få 4 tänder så snart har hon hela 16 st. Ploppar upp som svampar en efter en.

Nervös!

Imorrn är operationsdagen.
Jag är så otroligt nervös inför denna futtiga operation att det är löjligt!
Inte likt mig att vara nervös inför sånt.. Fast egentligen är det nog inte operationen utan mer hur "handikappad" jag kommer bli efteråt.

Hur ska jag kunna springa efter min lilla tokiga tjej? Och hur ska vi kunna leka sådär busigt som vi gör.. Och kommer jag kunna köra/hämta henne till/från dagis? Och när får jag börja jobba?
Åhhh.
Jag bara vill att det ska vara över så jag får svar på alla frågor.

Har precis skrubbat kroppen i Descutan som man måste göra inför op och sitter nu i soffan och känner mig som en uttorkad krukväxt.
Min hud är som en öken.
Och mitt hår är som tagel.

Önska mig lycka till!

45 min

Idag började inskolnings vecka två på dagis.
Det har verkligen gått hur bra somhelst!
Hon är precis lika glad och busig som hemma, men de kommer få det jobbigt med vår lilla bestämda tös.
Idag fick vi mammor som skolade in barn lämna dem ensamma i 45 min. Vi fick då sitta så snällt och "vänta" i fröknarnas personalrum.
Varje kvart kom en fröken in och viftade med sina två tummar för att visa att allt gick bra.

Resterande dagar av veckan kommer vi få lämna dem längre å längre.
Och på måndag är det dags att lämna en hel dag och sen börjar det.

På tisdag har jag fått operations tid för min fruktansvärt sneda tå, ska bli riktigt skönt att få det gjort!
Så istället för att låta henne vara hemma under min sjukskrivning och göra mig irriterad över att jag kommer få springa efter henne med kryckor kommer vi låta henne vara på dagis.

Börjar bli smått nervös över operationen då alla skrämmer upp mig nåt fruktansvärt hela tiden.

Usch för morgondagen

Imorgon är det dags för inskolning!
Usch! Dagen är faktiskt här nu.
Jag vill kräkas, skratta, gråta...
Ja hur känner man egentligen, jag vet inte.
Vet inte riktigt hur jag ska hantera det känslomässigt.

Andreas är helt oberörd.
Men jag ska lämna en person som är mitt allt och som jag spenderat varenda minut med i 15 månader till främmande människor. Jag kommer missa allt spännande som händer på dagarna och vissa dagar kommer jag bara se henne ett par timmar. Kanske bara när hon sover.


Men vi behöver det här. Kelly behöver leka och träffa andra barn och ta nästa steg i livet.
Jag behöver börja med mitt vardags liv igen och träffa vuxna människor och känna mig behövd av andra.

Men vad det kommer kännas konstigt den där första dagen då jag lämnar av henne vid förskolan och jag kör vidare till jobbet. Varje dag.

Vart tog all tid vägen?

Nu har jag jobbat vid 5 tillfällen. Det är absolut ingenting alls egentligen.
Men helt plötsligt kändes mina helt oplanerade veckor som jag haft i 1 år väldigt stressiga.
Jag vet vad ni tänker, vad snackar jag om? Jag är ju ledig 5 av 7 dagar i veckan!

Men så känns det faktiskt.

Jag har ju tagit dagarna som de kommit och bara njutit. Nu är det precis som att jag känner mig stressad av att mina dagar med Kelly snart är över.
De där dagarna då jag bara vart så lycklig och tokig i henne.
Nu ska de dagarna snart bli bestämda lediga dagar från jobbet.
Såna dagar som man helst inte vill göra något på men som man försöker fylla med roligheter för att dämpa det dåliga samvetet för att man är en förälder som jobbar.

Hua!

Men. Det är så satans kul att vara tillbaks på jobbet! Och jobba med mina fantastiska arbetskamrater som är som min lilla familj.
Och det ska faktiskt bli roligt att ha en liten tjej som går på dagis, nästa Lucia får man nog se ett riktigt firande också.

Nej, nu är det natten för mig och min onda kropp som jobbat och gått i alldeles nya hårda truckskor.

Jul känslan.. Hallå? Vart är du?

Ja den där jul känslan har svårt för att infinna sig.
Känner just nu inget alls.
Började pynta idag men det framkallade inga känslor som jag hade hoppats på.

Blev smått bitter igår med när vi upptäckte att en låda med julsaker såsom ALLA julstjärnor som jag köpte helt nya förra året bara är helt puts väck efter flytten!
Och tro mig, jag har letat överallt!
Men fick letat fram några saker iaf och försökte göra det lilla pynt det gick.

Jobb ångest

På lördag ska jag köra mitt första jobbpass på 1,5 år.. Och ska jobba alla helger i december utom julhelgen.
Jag har verkligen en sjuk ångest.

Mest för att man har levt ett annat liv nu med Kelly och tagit vara på varje dag och njutit av att få vara tillsammans.
Och sen för att jag glömt hur man jobbar?!
Lösenord till datorn och hur gjorde man där sen?

Vad var det för arbetsuppgifter och hur funkade mina arbetskamrater? Åh, det är så många frågetecken i mitt huvud. Nervös är jag också.

Och Gud vad jag kommer sakna Kelly, nästan så jag börjar gråta när jag tänker på det.
Men det är väl som alla säger att man kommer in i det fort.. Men just nu känns det som att jag är rädd och skräckslagen.

Bjuder på en helt underbar bild på Kelly som min bror skickade igår. Kommer sakna hennes bus på dagarna...