Usch! Dagen är faktiskt här nu.
Jag vill kräkas, skratta, gråta...
Ja hur känner man egentligen, jag vet inte.
Vet inte riktigt hur jag ska hantera det känslomässigt.
Andreas är helt oberörd.
Men jag ska lämna en person som är mitt allt och som jag spenderat varenda minut med i 15 månader till främmande människor. Jag kommer missa allt spännande som händer på dagarna och vissa dagar kommer jag bara se henne ett par timmar. Kanske bara när hon sover.
Men vi behöver det här. Kelly behöver leka och träffa andra barn och ta nästa steg i livet.
Jag behöver börja med mitt vardags liv igen och träffa vuxna människor och känna mig behövd av andra.
Men vad det kommer kännas konstigt den där första dagen då jag lämnar av henne vid förskolan och jag kör vidare till jobbet. Varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar