Nervös!

Imorrn är operationsdagen.
Jag är så otroligt nervös inför denna futtiga operation att det är löjligt!
Inte likt mig att vara nervös inför sånt.. Fast egentligen är det nog inte operationen utan mer hur "handikappad" jag kommer bli efteråt.

Hur ska jag kunna springa efter min lilla tokiga tjej? Och hur ska vi kunna leka sådär busigt som vi gör.. Och kommer jag kunna köra/hämta henne till/från dagis? Och när får jag börja jobba?
Åhhh.
Jag bara vill att det ska vara över så jag får svar på alla frågor.

Har precis skrubbat kroppen i Descutan som man måste göra inför op och sitter nu i soffan och känner mig som en uttorkad krukväxt.
Min hud är som en öken.
Och mitt hår är som tagel.

Önska mig lycka till!

45 min

Idag började inskolnings vecka två på dagis.
Det har verkligen gått hur bra somhelst!
Hon är precis lika glad och busig som hemma, men de kommer få det jobbigt med vår lilla bestämda tös.
Idag fick vi mammor som skolade in barn lämna dem ensamma i 45 min. Vi fick då sitta så snällt och "vänta" i fröknarnas personalrum.
Varje kvart kom en fröken in och viftade med sina två tummar för att visa att allt gick bra.

Resterande dagar av veckan kommer vi få lämna dem längre å längre.
Och på måndag är det dags att lämna en hel dag och sen börjar det.

På tisdag har jag fått operations tid för min fruktansvärt sneda tå, ska bli riktigt skönt att få det gjort!
Så istället för att låta henne vara hemma under min sjukskrivning och göra mig irriterad över att jag kommer få springa efter henne med kryckor kommer vi låta henne vara på dagis.

Börjar bli smått nervös över operationen då alla skrämmer upp mig nåt fruktansvärt hela tiden.

Usch för morgondagen

Imorgon är det dags för inskolning!
Usch! Dagen är faktiskt här nu.
Jag vill kräkas, skratta, gråta...
Ja hur känner man egentligen, jag vet inte.
Vet inte riktigt hur jag ska hantera det känslomässigt.

Andreas är helt oberörd.
Men jag ska lämna en person som är mitt allt och som jag spenderat varenda minut med i 15 månader till främmande människor. Jag kommer missa allt spännande som händer på dagarna och vissa dagar kommer jag bara se henne ett par timmar. Kanske bara när hon sover.


Men vi behöver det här. Kelly behöver leka och träffa andra barn och ta nästa steg i livet.
Jag behöver börja med mitt vardags liv igen och träffa vuxna människor och känna mig behövd av andra.

Men vad det kommer kännas konstigt den där första dagen då jag lämnar av henne vid förskolan och jag kör vidare till jobbet. Varje dag.