Tidnings reportage

I lördags var jag, Andreas och Kelly med i ett reportage i BLT (Blekinge läns tidning).
För er som inte har kunnat läsa det så kommer det här...

Lilla mirakelbarnet Kelly vann kriget åt sina föräldrar

KARLSKRONA

För de flesta unga par är barn ett naturligt steg i ett förhållande. För Linda Johansson och Andreas Andersson var det en omöjlig dröm. Men livet ville annat. Och för tre månader sedan kom Kelly - deras alldeles egna mirakel.

Linda Johansson och Andreas Andersson hade inte ens tänkt på det när de valde namnet till sin dotter, men det betyder Krigets segrare. Och det är faktiskt så det är. Lilla Kelly, som ligger där på sin filt och strålar som solen själv, vann kriget åt sina föräldrar.

Skämdes för smärtan

Med Lindas diagnos skulle det med största sannolikhet ju inte bli några barn. Och om det mot förmodan blev några skulle det ske med hjälp av provrörsbefruktning. Det var den domen hon fick som 23-åring. Linda minns så väl hur hon satt med sin mamma hos läkaren, märkligt lättad att hon äntligen hade fått en diagnos. Då hade hon dragit på den mystiska sjukdomen i nio år, kanske längre. – Mamma säger att jag nog alltid haft problem med underlivet och att det sved när jag kissade. Men det var nog inget jag ville prata om. Jag skämdes nog. Så när hon var 14 år blev smärtorna värre, speciellt kring mens. – Det går inte ens att förklara den smärtan, men ibland gick den inte att stå ut med. Jag hade så fruktansvärt ont i magen att jag inte kunde stå upprätt. Det gjorde att Linda var tvungen att vara hemma från skolan och sedermera jobbet. Men ingen läkare kunde säga vad felet var.  Under det kommande åren skulle hon äta oräkneliga penicillin kurer mot urinvägsinfektioner och hon fick ständigt höra det många kvinnor i hennes situation får höra, att det är normalt med menssmärtor och att det skulle bli bättre när hon fött barn. Den sjukdom hon senare skulle visa sig ha är nämligen en riktig doldis, även inom vården.

Pyttesmå blodfläckar

Till slut var det en arbetskamrat som tipsade om en duktig gynekolog. Denna gav sig sjutton på att ta reda på vad det var. Under ett halvårs undersökningar och provtagningar fick Linda så en remiss till Margita Blomberg, en av de få specialister på just sjukdomen endometrios. – Hon sa direkt att det skulle bli operation, berättar Linda. Under den titthålsoperationen brände man bort de pyttesmå blodfläckar som orsakar sådant elände. Hon fick också ordinationen att sätta in en spiral, vars hormon mildrar symptomen. Och det blev mycket bättre för Linda. Hon hade inte längre lika ont, men samtidigt hade beskedet sjunkit in. – Jag var otroligt knäckt. Jag har alltid velat ha barn, det är det jag alltid önskat. För Linda blev det svårt att ta till sig kompisars babylycka samtidigt som de mörka tankarna malde. – För vilken kille skulle vilja satsa på mig när det skulle bli så kämpigt att få barn?

Flyttade för kärleks skull

Så träffade Linda sin Andreas på en resa till Turkiet för tre år sedan. De föll handlöst för varandra och hon tvekade inte många månader att lämna västkusten för den östra. – Jag hade flyttat var som helst för hans skull, säger hon. Då hade hon redan med stor vånda berättat att hon inte kunde få barn. Hon visste ju att Andreas också drömde om att bli pappa. – Jag blev ganska chockad när hon berättade. Jag ville inte tro att det var sant, men samtidigt var vårt förhållande så nytt. Det var ju inte riktigt aktuellt med barn då, säger Andreas, som också tyckte att det var en god idé att inte vänta så länge med utredningen inför en eventuell provrörsbefruktning. I augusti 2010 tog Linda ut spiralen och bokade tid för ett första samtal på Blekinge sjukhuset. Det skulle äga rum i december med nästa möte inplanerat i februari. Så blev det dock inte. I januari började Linda känna sig konstig och hon berättade till sin sambo att om hon inte visste bättre kunde man tro att hon var gravid.

Två streck efter evighet

Något graviditetstest vågade hon givetvis inte köpa . Det fick bli Andreas som köpte det i all hast på väg för att jaga. Han lämnade det på toan med en gullig lapp. Och Linda minns hur hon satt där, ensam på toa, och såg strecken uppenbara sig efter en evighet. Naturligtvis trodde hon inte på sina ögons vittnesmål. – Jag var tvungen att ta upp lappen med instruktionerna från papperskorgen och läsa den igen. Jag knycklade ihop den, slängde den och läste den igen säkert tio gånger innan jag ringde mamma. Lindas mamma hade ju varit med den där gången och kunde bekräfta det läkaren sagt. Hon trodde inte heller att resultatet var riktigt.

Såg en liten räka

Dagen efter köpte Andreas tre tester av olika fabrikat. Alla visade samma sak. Men de blivande föräldrarna vågade ändå inte tro att det var sant. När Linda kom till sjukhuset, tittade läkaren upp från sin dator förvånat: - Jag ser att du ska göra ett första ultraljud, men det kan väl ändå inte stämma? Men det gjorde det. Några minuter senare såg båda kvinnorna en sju veckor liten räka, som hennes pappa senare skulle skämta om såg ut som en liten gris. –Jag vet faktiskt inte vad jag gjorde. Jag kunde ha skrikit rakt ut så att alla i rummet bredvid blev döva. Och läkaren blev alldeles paff. Hon sa att jag var hennes sista patient för dagen. Nu kunde hon gå hem och bara vara glad för vår skull, skrattar Linda Johansson. Resten av graviditeten seglade hon fram på små moln, dock med lite extra kontroller eftersom det fanns en risk att barnet skulle födas för tidigt. Och när lilla Kelly ploppade ut konstaterade Linda att det var det så häftigt att det ville hon göra om. Något som är mycket mer sannolikt nu än för bara ett år sedan.

Lyckligaste föräldrarna

Både Linda och Andreas lever fortfarande som i en smått overklig lyckobubbla. Frågan är om de någonsin tar sig ur den. – Jag tror att vi är världens lyckligaste föräldrar. Det kanske är så att vi inte tar något för givet, men just nu är det bara perfekt, säger Linda, som ibland tycker småbarnsföräldrar klagar för mycket. – Tänk på att det finns de som aldrig får höra ett spädbarn skrika, säger hon. Numera blickar Linda Johansson framåt, men hon vill ändå se tillbaka och berätta sin historia. Det är ju så många som lider i det tysta. Precis som hon gjort i så många år. Hennes råd till alla föräldrar som har unga tjejer med smärtor är: - Sök hjälp så snabbt ni kan och gör det hos en gynekolog. Det finns ingen anledning att ha så ont när det finns lindring. Och till alla andra kvinnor som fått den dom hon fick, vill hon bara säga: - Ge inte upp! Fortsätt att kämpa! För om ett mirakel inträffat en gång, finns det ju inget som säger att det inte kan hända igen.

Kerstin Porshed