Kelly är på dagis varje dag och man är helt ensam.
Ute kan jag knappt vara för jag kan ju inte halta runt med foten överallt och sen är jag livrädd för att halka och ramla så att jag gör något med foten.
Jag försöker sysselsätta mig varje dag så gott det går med pyssel och målning men är ändå så tråkigt utan mitt hjärta här hemma hos mig.
Kelly började visserligen sin dagis vistelse med kräksjukan så hon var hemma lite längre iaf men roligt var det inte!
Dagis går väl sådär nu. Började kanon men efter att hon var sjuk var det som om hon glömde hur roligt det var.
Varje dag när man lämnar henne så gråter hon och håller ett krampaktigt tag i en.
När man sen sätter sig i bilen kommer de där tårarna från mammahjärtat.
Idag sa dom även att det verkar som att Kelly inte riktigt är sig själv. Hon är låg och verkar inte så glad. Usch. Det vill man inte höra. Jag hoppas så innerligt att det går över, fort! Men är det konstigt att det är så efter 15 månader tillsammans med sin mamma varje dag?
Samtidigt som allt det här håller hon på att få 4 tänder så snart har hon hela 16 st. Ploppar upp som svampar en efter en.
